Sadako var en flicka i Japan. Under andra världskriget hade USA skickat en atom bomb till Japan. Sadako var bara en liten flicka då säkert nyfödd men hon minns ändå händelsen. En dag märker Sadako att hon är riktigt bra på att springa så hon anmäler sig till skolans stafett tävling och tränar varge dag. Hon märker varge dag att hon blir yr när hon tränar men hon vill inte säga något om det till någon. En dag tror Sadako att hon kan slå rekord i springning. Hon säger åt sin bror att ta tid. Hon springer och springer och helt plötsligt faller hon mot marken. Sadakos familj tar henne till röda korset. Det är ett sjukhus. Doktorn berättar efter några prover att Sadoko har atombombssjukan och att hon måste stanna på sjukhuset ett tag. En dag kommer hennes kompis och vek en pappers trana. Tranor kan bli upp till 1.000 år säger hennes kompis. Om du viker 1.000 pappers tranor kommer gudarna att hjälpa dig så att du blir frisk. Sadako börjar vika. Dag för dag viker hon. En dag tar sköterskorna ut henne på en veranda och hon träffar en pojke som var nio år och hette Kenji. Han har också atombombssjukan. Men du levde ju inte när USA bombade Japan sa Sadako. Men Kenji berättar att han blev smittad av sin mamma när han var i magen. Sadako och Kendji träffas varge dag på verandan men en dag när Sadako kommer ut på verandan sitter inte Kendji där. På kvällen ser hon en bår rullas ut och hon förstår att Kendji är död. Sadako viker en pappaers trana som minne av Kendji. En dag hade Sadako vikt ca 640 pappers tranor. Jag kommer att klara det tänkte hon och somnade. Det var sista gången Sadako slöt sina ögon. Alla i hennes klass fortsatte att vika tranor och gjorde tranornas klubb. Snart hade de vikt klart tranorna så nu fanns det 1.000. Deras drömm var att få göra något stort av Sadako och deras drömm slog in. Nu finns det en staty i Japan som föreställer Sadoko som håller i en pappers trana och varge år fyrar man Sadako genom att vika massa pappers tranor i Japan.
P:S. Detta är en sann historia.
Av: Agnes, Sophie, Julia och Lea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar